Jag tycker inte om cancer. Cancer kan knappast beskrivas som ”hållbart”. Därför behöver vi vara försiktiga med hur vi använder begreppet hållbarhet i energidebatten. Jag upplever att vissa energibolag, såsom Vattenfall, kommunicerar på ett sätt som förenklar en komplex fråga. När el producerad med uran benämns som ”hållbar” och kärnkraft beskrivs som ”ofarlig”, väcker det frågor. Om inte väckarklockor. Kärnkraft är visserligen koldioxidsnål under drift men allt handlar inte om allenast Co2, och det innebär inte att den saknar risker eller långsiktiga konsekvenser. Och stor belastning på infrastrukturen och budget som inte betalar sig tillbaka, så som förnyelsebara källor.
Som exempel brytning av uran betydande miljö- och arbetsmiljörisker. Vid utvinning av uranmalm kan radioaktiva gaser och damm frigöras, och avfall från gruvdrift riskerar att påverka omgivande miljö. Uran bryts dessutom ofta i regioner där arbetsvillkoren är bristfälliga.
Denna typ av problematik är välkänd även i andra delar av gruvindustrin speciellt i Afrika, något som exempelvis initiativ som Fairphone har uppmärksammat genom att arbeta för mer etiskt framtagna råmaterial i elektronikproduktion. Märkningen Fair Trade och EcoVadis genererar tillit till hållbarhetsprocessen inom etisk utveckling av mineraler tex inom mobil- och data- & chipkort-tillverkning. Jag anser dock att uranbrytningen är så pass oetisk att det blir omöjligt att ”märka” uran med värderingar som inte stämmer.
Därtill kvarstår frågan om slutförvaring av använt kärnbränsle, som måste hållas isolerats från människor och miljö under mycket lång tid. Att hantera detta ansvar över generationer är en central del av diskussionen om huruvida kärnkraft bör betraktas som icke hållbart – inte bara tekniskt, utan även ohållbart socialt och etiskt.
Om vi dessutom lyfter blicken mot civilsamhällets roll finns det skäl att reflektera över hur teknik historiskt har utvecklats. Begreppet ”civilingenjör” signalerar något civilt och samhällsbyggande, men mycket teknisk och naturvetenskaplig forskning har sina rötter i så kallade ”militära behov”. Kärnteknikens historia är intimt sammanlänkad med utvecklingen av kärnvapen. Att tala om att kärnteknik är ”civil” görs utan att erkänna denna bakgrund riskerar att ge en ofullständig bild. Forskning och teknikutveckling sker aldrig i ett vakuum; de formas av politiska och militära sammanhang.
Även historiska kärnvapenprov, som de som genomfördes av Frankrike i Stilla havet, har haft betydande miljökonsekvenser, bland annat i områden nära Australien. Internationella överenskommelser, såsom Förenta nationernas regelverk och Genèvekonventionernas principer, har gjort skillnad i kampen mot kärnkraftens cancer.
Framtidens energisystem borde bygga mer på decentralisering. Solpaneler på våra tak och privata vindkraftverk kan göra hushåll och lokalsamhällen till energiproducenter – och samtidigt skapa en passiv inkomst genom försäljning av överskottsel.
Det borde ses som ett verkligt alternativ till ett allt större beroende av kärnkraft. Samtidigt talar vi nästan bara om hur vi ska producera mer el, medan vår förbrukning fortsätter att öka. Energieffektivisering och minskad elanvändning måste också vara en del av lösningen. En decentralisering av energin behöver inte betyda ett sargat elnät. Tvärtom. Om fler hushåll och lokalsamhällen producerar egen el genom solpaneler och mindre vindkraftverk blir vi många som bidrar till helheten.
Det handlar inte bara om energi, utan också om säkerhet specielltnär Ai kräver så mycket energi, så använd tex, Ai i sån liten mån som möjligt. I en orolig värld är det en styrka att ha fler lokala och självförsörjande alternativ, istället för att göra hela samhället beroende av ett fåtal stora energikällor. Samtidigt måste vi våga tala om förbrukningen. Lösningen på ett växande elbehov kan inte alltid vara att producera ännu mer. Att spara el, effektivisera och minska onödig överkonsumtion som kommer av överproduktion, är också energipolitik. Framför allt måste klimatkrisen behandlas som den kris den faktiskt är – inte som en externalitet som vårt ekonomiska system får hantera i efterhand. Subventioner inom sol, vind, energibesparing och lokal självförsörjning kan tillsammans göra oss både friare och mindre sårbara. Den billigaste och renaste kilowattimmen är trots allt den vi aldrig behöver producera. Så om vi röstade mot cancern 1980 = Låt oss rösta bort Tidö som gör vad som helst för de egna intressen. Nu när strandskyddet och allemansrätten är borttaget, till förmån för samhällets rika för deras villor och girig gruvdrift, så känner jag det är dags att säga ifrån. Ya Basta!
