Vad kan vi göra åt bränder?

Det är väl ingen som missat att flera länder står i brand i Europa men vad kan vi själva göra? Att minska framtidens brandrisk handlar inte enbart om att minska utsläppen av växthusgaser. Miljövetenskaplig forskning visar att landskapets utformning spelar en avgörande roll för hur väl ett område kan stå emot torka och extrema värmeperioder. Hållbar vattenförvaltning (vi klorrenar och spolar ca 20 liter vatten varje gång), klimatanpassad stadsplanering och ekologisk skogsförvaltning är därför viktiga delar av samhällets klimatanpassning.

Träd fungerar som naturens egna klimatanläggningar. Genom sina kronor skuggar de marken och minskar den direkta solinstrålningen, vilket leder till lägre marktemperatur och minskad avdunstning. Samtidigt förbättrar rotsystemen jordens struktur genom att skapa porer och kanaler där regnvatten kan infiltrera istället för att snabbt rinna bort. Detta ökar markens vattenhållande förmåga och bidrar till att fylla på grundvattenmagasin under längre tid.

Rötterna fungerar alltså inte som permanenta vattenreservoarer, men de hjälper jorden att lagra mer vatten. Jordar med riklig vegetation innehåller dessutom betydligt mer organiskt material, vilket fungerar som en naturlig svamp som binder fukt. En levande skogsmark kan därför behålla vatten under betydligt längre tid än en hårt exploaterad eller avskogad mark.

När träd avger vattenånga genom transpiration ökar även luftfuktigheten lokalt. Tillsammans med skuggningen skapas ett svalare mikroklimat där både mark och vegetation torkar långsammare. Även om denna effekt inte förändrar klimatet på kontinental nivå kan den ha stor betydelse lokalt och regionalt genom att minska uttorkningen under värmeböljor.

Samma princip används idag inom hållbar stadsplanering. Gröna tak, parker, regnbäddar, trädalléer och genomsläppliga markbeläggningar gör att regnvatten kan infiltrera marken istället för att ledas bort via dagvattenledningar. På så sätt kan grundvattnet återbildas samtidigt som översvämningar minskar efter kraftiga skyfall. Denna strategi benämns ofta som naturbaserade lösningar (Nature-based Solutions) och används i allt större utsträckning för att stärka städers motståndskraft mot klimatförändringar.

Även skogsförvaltningen spelar en viktig roll. Skogar med flera trädarter, varierande åldrar och ett välutvecklat markskikt är ofta mer motståndskraftiga mot både torka och skogsbränder än ensartade planteringar. Lövträd innehåller generellt mer vatten än barrträd och är ofta mindre lättantändliga, vilket gör att en större biologisk mångfald kan bromsa en brands spridning under vissa förhållanden. Samtidigt krävs aktiv skogsvård där död ved och (kalhyggen är inte ”naturvård” vad än näringen påstår) stora mängder torr vegetation hanteras på ett sätt som minskar mängden bränsle utan att den biologiska mångfalden försämras.

Ur ett miljövetenskapligt perspektiv handlar klimatanpassning därför om att återställa landskapets naturliga vattenbalans. Ju bättre marken kan fånga upp nederbörd, lagra vatten och successivt avge det till växter och grundvatten, desto större blir motståndskraften mot både långvarig torka och omfattande skogsbränder.

Det finns också ett fascinerande samband som forskare har studerat allt mer de senaste åren: stora sammanhängande skogar kan själva bidra till att påverka det lokala och regionala klimatet. Genom den vattenånga som träden avger (transpiration) ökar luftfuktigheten, vilket under rätt förhållanden kan gynna molnbildning och nederbörd. Denna effekt är väl dokumenterad i exempelvis Amazonas och har också observerats i europeiska skogar, även om den är betydligt svagare här. Det innebär att skogar inte bara påverkas av klimatet – de kan också vara med och stabilisera den lokala vattencykeln. Detta är ytterligare ett exempel på hur ekosystem kan skapa positiva återkopplingsmekanismer som gör landskapet mer motståndskraftigt mot torka.