Om en uppgift som dokumentärfilmen After Work hänvisar (ca 85% av världens arbetande befolkning visar att de avskyr jobbet och jobbar utan mening) till visar att en mycket stor andel av arbetande människor upplever låg trivsel, låg motivation eller bristande mening i sitt arbete, väcker det en grundläggande socialvetenskaplig fråga: Vad händer med ett samhälle när arbete för en stor del av befolkningen främst blir något som måste uthärdas för att den ekonomiska försörjningen ska kunna upprätthållas? Frågan handlar då inte enbart om individuella arbetsmiljöproblem eller personliga karriärval, utan om hur hela samhällets normer, institutioner och ekonomiska strukturer definierar arbete och mänskligt värde.
I många moderna samhällen har arbete i hög grad kommit att organiseras kring löneinkomst, konsumtion och ekonomisk överlevnad. Människan arbetar för att kunna betala bostad, mat, energi och andra nödvändiga kostnader, samtidigt som arbete också förväntas ge möjlighet till konsumtion och social status. När denna ordning upprepas över generationer kan den utvecklas till en kulturell föreställning om att vantrivsel i arbetet är något normalt och ofrånkomligt. Uttrycket att man kan ogilla sitt arbete men ändå måste fortsätta arbeta eftersom ”så fungerar vuxenlivet” blir då inte bara ett individuellt konstaterande, utan en social norm som bidrar till att upprätthålla en viss samhällsordning.
Ur ett socialvetenskapligt perspektiv är detta betydelsefullt eftersom sociala normer påverkar människors uppfattning om vad som är möjligt, normalt och önskvärt. Om människor ständigt möter föreställningen att arbete främst är ett nödvändigt medel för ekonomisk försörjning kan det bli svårt att föreställa sig andra former av arbetsliv. Samhällets institutioner, utbildningssystem och ekonomiska strukturer kan då tillsammans bidra till att arbete främst betraktas som en ekonomisk transaktion mellan individ och arbetsgivare. Människan säljer sin tid och sin arbetskraft, medan resultatet av arbetet ofta bedöms genom ekonomiska mått såsom lönsamhet, effektivitet och produktivitet.
Men arbete kan också förstås som en social och ekologisk aktivitet. Föreställningen om arbete skulle kunna förändras från att enbart handla om produktion av ekonomiskt värde till att också omfatta skapandet av sociala, ekologiska och mänskliga värden. Ett samhälle skulle exempelvis kunna organisera större delar av arbetslivet kring restaurering av ekosystem, plantering av träd, återställande av våtmarker, skapandet av gröna stadsrum, lokal livsmedelsproduktion och utvecklingen av ekologiskt fungerande samhällen. I en sådan modell skulle arbete inte endast skapa en lön eller en ekonomisk transaktion, utan också bidra till konkreta förändringar i människors livsmiljö.
Den psykologiska betydelsen av ett sådant arbete kan vara stor. Människor har ofta behov av att känna att de behärskar det de gör, att de kan påverka sin omgivning, att de tillhör en social gemenskap och att deras handlingar har en mening. När en människa kan använda sina förmågor i samarbete med andra och samtidigt se konkreta resultat av sitt arbete kan relationen mellan individen och arbetet förändras. Att plantera ett träd är exempelvis inte bara en fysisk arbetsuppgift. Det är en handling vars resultat kan fortsätta att utvecklas under många årtionden. Trädet kan bidra till skugga, biologisk mångfald, ett förändrat mikroklimat, kolinlagring och en förbättrad livsmiljö för både människor och andra arter. Den person som planterade trädet kan i framtiden återvända till platsen och se att den egna arbetsinsatsen har blivit en del av ett större levande system.
Denna form av återkoppling skiljer sig från arbete där resultatet endast blir synligt som en abstrakt ekonomisk siffra. När arbetets konsekvenser är konkreta och möjliga att uppleva kan människan lättare uppleva en relation mellan sin egen handling och den förändring som uppstår i världen. Det betyder inte att alla människor måste älska varje arbetsuppgift eller att ekologiskt arbete alltid är enkelt. Även arbete med naturvård, odling eller restaurering kan vara fysiskt krävande, monotont och påverkas av väder och andra praktiska begränsningar. Den avgörande skillnaden kan däremot ligga i upplevelsen av mening. Det kan finnas en betydelsefull psykologisk skillnad mellan att uppleva att ett arbete är svårt men meningsfullt och att uppleva att det är svårt utan att förstå varför arbetet över huvud taget utförs.
Här blir sambandet mellan juridik, sociala normer, moral och kultur särskilt intressant. Juridiken kan skapa samhälleliga ramar för att skydda naturen och göra restaurering av ekosystem till en prioriterad samhällsuppgift. Sociala normer kan förändras så att det uppfattas som värdefullt och statusfyllt att bidra till samhällets och naturens långsiktiga välbefinnande, snarare än att status huvudsakligen förknippas med inkomst, konsumtion eller individuell ekonomisk framgång. Moraliska föreställningar kan stärka tanken att människor har ett ansvar gentemot varandra, framtida generationer och den levande världen. Kulturella normer kan i sin tur förändras så att det blir lika självklart att säga att man arbetar med att göra sin stad grönare som att man arbetar på ett kontor.
En sådan förändring skulle innebära en omdefinition av vad som räknas som produktivt arbete. I den traditionella ekonomiska modellen mäts produktivitet ofta genom mängden ekonomiskt värde som skapas under en viss tidsperiod. Ur ett ekologiskt och socialt perspektiv kan produktivitet däremot förstås bredare. Frågan skulle kunna vara hur mycket biologiskt liv som återkommer, hur mycket biologisk mångfald som stärks, hur mycket en stad kan kylas genom vegetation, hur mycket kol som kan bindas i mark och biomassa, hur många människor som får tillgång till gemenskap och natur samt hur mycket långsiktig hälsa och livskvalitet som skapas.
Detta innebär inte att ekonomiska värden försvinner, utan att ekonomin placeras i ett större sammanhang. Ett träd kan ha ekonomiska värden genom att minska värmestress, förbättra folkhälsan och bidra till attraktiva livsmiljöer, men det har också ekologiska och sociala värden som inte alltid syns i en traditionell ekonomisk kalkyl. På samma sätt kan en våtmark bidra till vattenrening, översvämningsskydd och klimatreglering samtidigt som den skapar livsmiljöer för andra arter och erbjuder människor tillgång till natur. Om samhällsekonomin endast räknar det som kan säljas på en marknad riskerar stora delar av det värde som skapas av naturen och mänsklig gemenskap att förbli osynligt.
Det är därför möjligt att föreställa sig en annan social norm för arbete. I stället för att det ska vara normalt att människor accepterar ett meningslöst arbete som ett oundvikligt villkor för vuxenlivet skulle samhället kunna utvecklas mot en norm där arbete i större utsträckning förväntas bidra till något som människor uppfattar som värdefullt. En sådan norm skulle inte innebära att varje individ måste arbeta med exakt samma sak eller att alla måste ha samma uppfattning om vad som är meningsfullt. Den skulle däremot kunna innebära att samhällsinstitutioner i högre grad organiseras kring frågan om hur mänsklig energi, kompetens och kreativitet kan bidra till både mänskligt välbefinnande och ekologisk återhämtning.
I detta perspektiv blir grön stadsplanering mer än en teknisk fråga om parker, träd och infrastruktur. Den blir också en fråga om hur människor organiserar sina liv tillsammans. En stad skulle inte endast vara en plats där människor bor, arbetar och konsumerar, utan också en plats där människor tillsammans vårdar och utvecklar levande system. Att plantera ett träd kan då förstås som en ekologisk handling, men också som en social handling eftersom den kan utföras tillsammans med andra människor, en ekonomisk handling eftersom den kan skapa långsiktiga samhällsvärden och en kulturell handling eftersom den uttrycker en föreställning om vilken typ av samhälle människor vill lämna efter sig.
Kanske ligger en av de mest grundläggande samhällsförändringarna därför i att omformulera själva syftet med mänskligt arbete. Frågan behöver inte längre enbart vara hur mycket ekonomiskt värde människan kan producera, utan också hur mycket liv, hälsa, gemenskap, biologisk mångfald och framtid som kan skapas genom mänsklig aktivitet. En sådan förändring skulle innebära att arbete inte primärt organiseras kring att producera mer saker, utan i större utsträckning kring att tillsammans skapa mer liv.
Det skulle kunna innebära utvecklingen av en ny kulturell norm: att det är normalt att lämna världen något bättre än man fann den. I en sådan samhällsmodell skulle Jantelagens begränsande fråga, ”Vem tror du att du är?”, kunna mötas av en annan social föreställning: människan behöver inte tro att hon ensam kan rädda världen, men hon kan tro att hennes handlingar har betydelse. Den nya normen skulle därför kunna vara att det är legitimt att tro att man kan bidra med något, särskilt när bidraget inte handlar om individuell överlägsenhet utan om människors gemensamma förmåga att skapa ett bättre samhälle och en mer levande värld.