Jag brukar säga att jag inte har någon religion. Om jag ändå skulle beskriva det som ligger mitt hjärta närmast, skulle jag säga att min tro heter Pachamama. Inte som en gudom långt borta i himlen, utan som en påminnelse om att jorden under våra fötter är levande. Att skogen andas. Att havet bär på minnen äldre än mänskligheten. Att träden är världens första solpaneler och att varje insekt, svamp och blomma bär på en liten del av livets stora berättelse. För mig är biologisk mångfald inte bara ett vetenskapligt begrepp.
Den är kärlek. Den kärleken började långt innan jag visste vad ord som biodiversitet, resiliens eller ekosystem betydde. Den började hos en liten flicka. Jag var fyra eller fem år gammal och satt framför TV och tittade på Smurfarna. De flesta såg små blå figurer. Hon såg skogen. Mossan. Bäckarna. Träden. Hon längtade dit, till en värld där allt levde tillsammans och där naturen inte var en kuliss utan själva huvudpersonen.
Den lilla flickan bestämde sig redan då. Hon ville hjälpa världen. Hon ville bli ingenjör. Men inte en ingenjör som byggde vapen. Hon ville bli en ingenjör som byggde fred. Jag visste förstås inte då att det en dag skulle leda till studier i miljövetenskap. Jag visste inte heller att jag många år senare skulle upptäcka begreppet Pachamama, den andinska föreställningen om Moder Jord – ett sätt att se människan som en del av naturen, snarare än dess härskare. Men känslan fanns där redan som barn.
Pachamama handlar inte om religion i första hand. Det handlar om respekt till livet. Om tacksamhet. Om insikten att vi människor inte står utanför ekosystemen, utan lever mitt i dem. Luften vi andas, vattnet vi dricker och jorden som ger oss mat är inte resurser som kan ersättas hur som helst. De är själva förutsättningen för allt liv. När jag senare utbildade mig till miljövetare fick jag de vetenskapliga verktygen att förstå det jag redan intuitivt hade känt. Klimatförändringar, biologisk mångfald, kretslopp, ekosystemtjänster och planetära gränser blev inte bara teorier. De blev ett språk för samma kärlek till naturen som hade vuxit fram under barndomen.
En bok har följt mig genom hela den resan: Program för en grön planet – hur vi kan hejda miljöförstöringen av John Seymour och Herbert Girardet. Jag läste den redan som barn och återkommer fortfarande till den. Den är inte en universitetsavhandling, och det är just dess styrka. Den förklarar miljöproblemen på ett begripligt sätt, sektor för sektor, samtidigt som den visar att lösningar faktiskt finns. Det mest fascinerande är att boken inte bara beskriver tekniska åtgärder. Den handlar också om människans sätt att tänka. Om hur våra värderingar formar samhället. Om varför hopp är en nödvändig resurs om vi ska lyckas skapa förändring. Just därför har boken blivit något av en kompass för mig. Vetenskap ger oss fakta. Men fakta räcker inte om vi inte också känner en vilja att skydda det som är värdefullt.
Jag tror att mycket av dagens miljödebatt fastnar i siffror. Temperaturökningar. Utsläppskurvor. Gigaton koldioxid. Allt detta är viktigt, men människor förändras sällan av statistik ensam. Vi förändras när vi känner samhörighet. När vi älskar en skog vill vi inte hugga ner den i onödan. När vi älskar en sjö vill vi inte förorena den. När vi älskar jorden blir hållbarhet inte en uppoffring – den blir ett naturligt sätt att leva. Det är kanske där Pachamama möter miljövetenskapen. Den ena talar till hjärtat. Den andra till hjärnan. Tillsammans kan de ge oss både motivationen och kunskapen att bygga ett samhälle som fungerar inom planetens gränser. Vi behöver ny teknik. Vi behöver bättre lagstiftning. Vi behöver forskning och innovation. Men vi behöver också återupptäcka vår relation till naturen. För i slutändan handlar klimatfrågan inte bara om koldioxid. Den handlar om kärlek. Kärlek till skogen. Kärlek till haven. Kärlek till den biologiska mångfalden. Kärlek till en själv. Och framför allt – kärlek till den enda planet vi har. Kanske är det just det som Pachamama försöker lära oss. Att vi inte äger jorden.
Vi tillhör den.