Faktum är att det är ett väldigt intressant exempel på hur hållbar teknik inte automatiskt leder till ett hållbart samhälle. Cykeln är i sig ett av de mest miljövänliga transportmedlen vi har, men affärsmodellen bakom de kinesiska cykelprojekten visade att även ”gröna innovationer” kan bli ohållbara om de drivs av spekulation, överproduktion och bristande planering.
I mitten av 2010-talet uppstod en enorm boom med delningscyklar i Kina. Företag som Ofo och Mobike tävlade om att bli störst. De lockade investerare med löften om snabb tillväxt och placerade ut miljontals cyklar i städer över hela landet.
Problemet var att konkurrensen blev ohållbar. Istället för att dela på samma infrastruktur producerade företagen ständigt fler cyklar för att ta marknadsandelar. Många städer fick långt fler cyklar än invånarna kunde använda. När flera företag gick i konkurs eller drog ned sin verksamhet blev enorma mängder cyklar stående utan underhåll.
Resultatet blev de så kallade cykelkyrkogårdarna – gigantiska upplag med hundratusentals övergivna cyklar. Bilderna från dessa platser spreds över världen som en symbol för överkonsumtion och resursslöseri.
Kinas snabba ekonomiska utveckling har inte bara lett till överproduktion av konsumtionsvaror, som de välkända cykelkyrkogårdarna, utan har också väckt frågor om hur naturresurser och djur används i den globala ekonomin. Landet är en av världens största producenter och konsumenter av animaliska produkter, vilket innebär att miljarder djur föds upp varje år för livsmedel, läder och andra produkter. Samtidigt har bilder från pälsfarmer, intensiv djuruppfödning och handel med vilda djur väckt starka reaktioner internationellt. Djurrättsorganisationer och många kinesiska aktivister arbetar för att förbättra djurvälfärden och minska lidandet. Frågan handlar därför inte bara om ett enskilt land, utan om ett globalt ekonomiskt system där efterfrågan på billiga produkter och livsmedel ofta leder till att både djur och natur utsätts för ett hårt tryck.