Utdikade torvmarker/våtmarker står för ungefär 20 procent av Sveriges territoriella växthusgasutsläpp, enligt Naturvårdsverket. Det motsvarar cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Den mest vetenskapligt hållbara lösningen på dagens klimat- och miljöproblem är att förstå uppvärmning, koldioxidutsläpp, vattenbrist, torka, bränder och våtmarker som delar av samma sammanhängande system. När människor förbränner kol, olja och naturgas ökar koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Koldioxid absorberar en del av den infraröda värmestrålning som jorden annars skulle avge till rymden, vilket förändrar planetens energibalans och bidrar till en långsiktig uppvärmning av atmosfären, marken och haven.
Den grundläggande åtgärden mot den mänskligt orsakade uppvärmningen är därför att minska utsläppen av växthusgaser, framför allt genom att minska beroendet av fossila bränslen inom energi, transporter och industri samt genom att förändra vissa former av jordbruk och markanvändning. Samtidigt behöver de naturliga system som kan lagra kol och reglera vatten skyddas och återställas. Våtmarker, skogar, jordar och andra ekologiska system är därför centrala i klimatarbetet.
Våtmarker kan fungera både som kolsänkor och som naturliga vattenmagasin. När marken är vattenmättad finns mindre syre tillgängligt för mikroorganismernas nedbrytning av organiskt material. Växtrester kan därför brytas ner långsammare, vilket gör att kol kan lagras under lång tid i torv och sediment. När våtmarker däremot dikas ut sjunker vattennivån och torven exponeras för syre. Nedbrytningen kan då öka och en del av det lagrade kolet kan frigöras som koldioxid. Genom att återställa våtmarkers vattennivå kan man därför minska nedbrytningen av organiskt material och återge ekosystemet en del av dess funktion som kol- och vattenlager.
Våtmarker har dessutom betydelse för den hydrologiska balansen. De kan hålla kvar vatten under perioder med kraftig nederbörd och långsamt avge vatten under torrare perioder. På så sätt kan de bidra till att minska både översvämningar och uttorkning. Detta blir särskilt betydelsefullt i ett varmare klimat där nederbörden i många områden kan bli mer oregelbunden, med kraftigare regnperioder följda av längre perioder av torka.
Kopplingen mellan koldioxid, uppvärmning och bränder är nära förknippad med denna vattenbalans. När temperaturen ökar kan avdunstningen från mark och vegetation öka, vilket bidrar till vattenstress och uttorkning. Torrare vegetation blir mer lättantändlig och brandrisken kan därmed öka. Om en omfattande brand sedan förstör skog och annan vegetation frigörs kol som tidigare varit bundet i biomassan, samtidigt som den framtida kapaciteten att ta upp koldioxid genom fotosyntes minskar. Stora bränder kan därför i vissa sammanhang förstärka klimatförändringen genom att både frigöra lagrat kol och försvaga ekosystemens fortsatta kolinlagring.
Detta innebär dock inte att alla bränder påverkar klimatet på samma sätt. Effekten beror bland annat på vilken typ av vegetation som brinner, hur mycket kol som är lagrat i marken och biomassan samt hur snabbt ekosystemet kan återhämta sig. I vissa ekosystem kan brand vara en naturlig ekologisk process, medan återkommande och intensiva bränder i andra miljöer kan leda till långvarig förlust av vegetation och förändrade vattenförhållanden.
Lösningen på klimat- och vattenproblemen kan därför inte enbart bestå av att plantera träd eller återställa våtmarker. Naturlig kolinlagring kan inte ersätta minskade utsläpp om mängden fossilt kol i atmosfären fortsätter att öka. En långsiktigt hållbar strategi måste därför kombinera en snabb minskning av nya utsläpp med skydd och återställande av de ekosystem som redan kan lagra kol och reglera vatten.
Detta innebär att våtmarker behöver återställas, gamla skogar skyddas, jordarnas förmåga att lagra kol bevaras och naturliga vattendrag återfå sina ekologiska funktioner. Samtidigt behöver onödiga hårdgjorda ytor minska och stads- och landskapsmiljöer utformas så att regnvatten kan infiltrera marken i stället för att snabbt ledas bort. På så sätt kan mer vatten lagras i marken och i grundvattensystemen, vilket kan bidra till att minska vattenstress under torrperioder.
En fungerande våtmark kan därför samtidigt fungera som kolsänka, vattenreservoar, livsmiljö för biologisk mångfald och temperaturreglerande ekosystem. Den kan inte stoppa en extrem skogsbrand, men ett landskap med fungerande våtmarker, fuktiga dalgångar, gröna korridorer och varierande vegetation kan i vissa fall vara mindre uttorkat och mer ekologiskt motståndskraftigt än ett landskap där vatten snabbt rinner bort.
Den mest vetenskapligt hållbara klimatstrategin består därför av två parallella processer: att minska mängden koldioxid och andra växthusgaser som tillförs atmosfären och att återställa jordens naturliga förmåga att lagra kol och vatten. Klimatförändringen är därmed inte enbart en fråga om energiproduktion och utsläpp, utan också om markanvändning, vattenflöden, biologisk mångfald och ekosystemens motståndskraft.
En framtida stad eller region skulle därför kunna utvecklas som ett sammanhängande ekologiskt system där energiomställning, våtmarksrestaurering, grön stadsplanering, återställande av jordar, minskad asfalt och bättre vattenhantering samverkar. Genom att både minska utsläppen och stärka landskapets förmåga att lagra kol och vatten kan samhället förbättra sin motståndskraft mot uppvärmning, torka, vattenbrist och vissa konsekvenser av framtida bränder.
ClientEarth arbetar dessutom med att stödja människor och organisationer i att få tillgång till miljöinformation och möjlighet att delta i miljöbeslut. De betonar att miljölagstiftning inte bara är något för jurister, utan att människor och miljöorganisationer behöver kunna använda lagen för att försvara sin miljö.
Jag tycker faktiskt att din idé om ett juridiskt försvar för våtmarker skulle kunna utvecklas i just den riktningen. Man skulle kunna tänka sig något som Wetland Defence, Våtmarksjuristerna eller en svensk miljöjuridisk organisation som specialiserar sig på att identifiera juridiska möjligheter att skydda, återväta och återställa våtmarker.
Det riktigt intressanta är att juridiken då inte bara skulle användas för att försvara naturen efter att skadan har skett. Den skulle kunna användas förebyggande, för att påverka beslut, stärka lagstiftningen och förändra själva definitionen av vad som räknas som ett samhällsviktigt ekosystem.