Under de senaste åren har återställning av våtmarker fått en allt större roll inom klimat- och miljöforskningen. Våtmarker beskrivs ofta som naturens egna vattenreservoarer eftersom de kan lagra stora mängder vatten, rena vatten från näringsämnen och föroreningar samt skapa livsmiljöer för ett stort antal växt- och djurarter. Samtidigt fungerar många våtmarker, särskilt torvmarker, som några av jordens viktigaste naturliga kollager.
När våtmarker dikas ut för jordbruk, skogsbruk eller exploatering förändras deras funktion. Syre tränger då ned i den tidigare vattenmättade torven, vilket gör att organiskt material börjar brytas ned betydligt snabbare. Denna nedbrytning leder till utsläpp av stora mängder koldioxid och i vissa fall även lustgas, två kraftfulla växthusgaser. Forskningen visar därför att återvätning av tidigare utdikade torvmarker kan minska dessa utsläpp avsevärt, även om metanutsläppen ofta ökar under de första åren efter återställningen. Den samlade klimatnyttan bedöms dock vara positiv framför allt på näringsrika torvmarker där de ursprungliga utsläppen varit stora.
Återställning av våtmarker handlar emellertid inte enbart om klimatet. Våtmarker fungerar också som naturliga svampar i landskapet. Under perioder med kraftig nederbörd kan de lagra stora mängder vatten och därigenom minska risken för översvämningar. Under torra perioder släpper de successivt tillbaka vatten till omgivningen och bidrar till att stabilisera vattenflöden. Denna förmåga varierar mellan olika typer av våtmarker, men i många landskap utgör de en viktig del av klimatanpassningen.
Våtmarker är dessutom bland de mest artrika ekosystemen i Sverige. Groddjur, vadarfåglar, insekter, mossor och många andra arter är direkt beroende av dessa miljöer. När våtmarker försvinner minskar därför inte bara landskapets förmåga att lagra vatten och kol, utan även den biologiska mångfalden.
Ur ett systemperspektiv kan våtmarker ses som en del av jordens motståndskraft mot tröskeleffekter. Tillsammans med skogar och friska jordar hjälper de till att stabilisera klimatet, vattenkretsloppet och ekosystemens funktion. Om stora arealer torvmarker fortsätter att dikas ut och brytas ned frigörs allt större mängder växthusgaser, vilket förstärker den globala uppvärmningen. Den ökade uppvärmningen kan i sin tur påskynda andra kritiska förändringar, såsom upptining av permafrost, skogsbränder och försvagning av viktiga havsströmmar. På så sätt kan förlusten av våtmarker bidra till en kedja av självförstärkande förändringar inom klimatsystemet.
Det innebär att återställning av våtmarker inte enbart handlar om att bevara en enskild naturtyp. Det handlar om att stärka hela landskapets motståndskraft mot framtida klimatförändringar och minska risken för att flera av jordens stabiliserande system samtidigt närmar sig sina kritiska trösklar.